-Jag gillar matte men inte skolans matte!

En sådan här kommentar från en för oss okänd elev i elevcaféet kan inte gå obemärkt förbi och den fångade genast vårt intresse. Efter samtal med denne kille i åk 9 visade det sig att han såsom många andra inte ser nyttan av den matematik som han undervisas i skolan. -Vilken matematik gillar du då? -T.ex fysikmatte tycker jag är rolig när man får jobba med hastigheter eller sannolikhetslära då vi jobbar mer praktiskt. Jag gillar att arbeta med läroboken för man kan jobba i egen takt, men matten känns helt onödig. -Jag går på lektionerna för att få betyg, så jag pluggar till proven.  -När ska jag ha nytta av att räkna ut arean av ett äpple?

För att nå bästa möjliga matematikundervisning är vi helt övertygade om att vi måste våga släppa läroböckerna och behandla dessa som ett verktyg bland många andra. Det är väldigt mycket matematik vi missar om inte resonemangen och diskussionerna finns på lektionerna. Vi måste våga bryta de sociomatematiska normerna som ofta råder i en traditionell matematikundervisning. De sociomatematiska normerna kan vara de som är specifika just i matematiken, det kan vara vilken metod som läraren anser vara normen, eller att endast det rätta svaret är värdefullt. Vi måste sträva efter att ge eleverna möjlighet att ifrågasätta mer, för att eleven ska använda sin logik på ett bättre sätt. Allt fokus riskerar att hamna på själva räknandet istället för det logiska. Det är svårt att försvara matematiken när en elev har nytta av att kunna räkna ut arean av ett äpple men det är lättare att försöka ge eleverna så stora möjligheter att lära genom att fundera över vilka sociomatematiska normer som råder i klassrummet. Likheter med sociomatematiska normer är det didaktiska kontraktet men det senare anspelar mer på de osynliga regler som har skapats i klassen i stort. Det kan vara vilken sorts frågor som ställs i klassrummet, öppna eller slutna, är det handuppräckning som gäller och bara de som kan får svara på frågor eller vilka uppgifter som ges i klassrummet. Att förändra ett didaktiskt kontrakt kan dock ta sin tid då en inarbetad osynlig överenskommelse hur en lektion ska se ut är av vana inarbetad både hos elever och lärare men också föräldrar.

Att kunna räkna ut arean eller volymen av ett äpple är en väldigt bra uppgift om frågan ges utrymme och friheter, att den går att lösa med olika metoder som måste synliggöras och lyftas. Eleverna upptäcker vilka metoder som är mer effektiva än andra, elever hör att det finns flera lösningsstategier. Antagligen kommer eleverna aldrig ha användning för att i sig räkna ut arean av äpplet men risken minimeras att uppgiften ifrågasätts och istället sker ett värdefullt lärande om det sker på rätt sätt.


Prenumerera på nya blogginlägg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *