Vilket matematikklassrum vill du ha?

Vilket matematikklassrum vill du ha?

Med ett didaktiskt kontrakt menas enligt Blomhöj (1994) att ett speciellt förhållande utvecklas mellan elever och lärare. Detta förhållande utgör ramarna för verksamheten i klassen och samspelet mellan elev, lärare och kamrater. Elever, med många olika lärare möts av lika många olika didaktiska kontrakt, vilket kan leda till att om struktur och tydliga ramar inte finns hos vissa lärare blir det ännu svårare för en enskild lärare att skapa detta med samma klass. Att bryta ett didaktiskt kontrakt kan ta tid och ta olika tid beroende på hur stor förändringen blir inte bara för eleven utan också för föräldrarna. Vi har brutit dessa nedärvda didaktiska kontrakt många gånger och för det krävs mod, beslutsamhet, kunskap, tålamod och att du är väl förberedd på reaktioner, både negativa och positiva. Det kan handla om hur du ställer frågor, är frågorna öppna eller slutna eller att du helt enkelt ger andra sorters läxor än de traditionella.

Sociomatematiska normen som råder i ditt matematikklassrum. Att eleverna förväntas redovisa sina lösningar är en social norm men vilken sorts lösning som är mest elegant är en sociomatematisk norm (Yackel & Cobb, 1996). Alltså normer som är specifika för just matematiken. Det är viktigt att du vet vilket klassrum du som lärare vill ha. För mig innebär det att vi måste än mera fokusera på de matematiska förmågorna och inte som traditionellt det som finns i läroböckerna, begrepp- och metodförmågan. En sociomatematisk norm jag vill ha i mitt klassrum är elevers självreglering vid problemlösning att t.ex självmant redovisa tre representationsformer för lösningen. Annat som är viktigt i mitt klassrum är att få igång eleverna att tänka matematik och inte bara räkna. Det är även viktigt att eleverna kan koppla matematiken till omvärlden och på så sätt se en meningsfullhet i att utveckla sitt matematiska kunnande. Att kunna ifrågasätta sig själv och sina lösningar är inte viktigt bara i matematiken utan även för andra vardagliga beslut. Att våga resonera om felaktigheter ger en ökad självinsikt och gamla missuppfattningar inom matematiken synliggörs. Eleverna bör uppmuntras att förklara och motivera sitt tänkande men också se och höra andras förslag på lösningar för att kunna utveckla och anamma än bättre och mer effektiva lösningsmetoder. Det är således väldigt viktigt att få in den problemlösande, kommunikativa förmågan och resonemangsförmågan i klassrummet. Det räcker alltså inte att använda läroboken som det enda sättet eleven lär sig på. Läroboken böra vara endast ett av många verktyg i din undervisning. Det räcker inte heller att eleverna får arbeta enskilt och att fokus ligger på rätt svar. Många elever är väldigt rädda för att svara fel och där behöver vi som matematiklärare visa på att det är felsvaren som får oss att få  bättre förståelse varför rätt svar är just rätt. Vi behöver alltså förändra vårt matematikklassrum till ett forum där eleverna resonerar om olika svar både felaktiga och rätta för att reda ut missuppfattningar och för att kunna arbeta med en djupare förståelse för de matematiska begreppen och sambanden mellan de olika begreppen. Som lärare måste du ge dina elever många och rika tillfällen att få resonera tillsammans både i liten och en större grupp. Eleverna behöver också få många möjligheter att bevisa varför ett svar är rätt eller varför ett svar är fel och för att bevisa detta behöver de kunna föra och följa resonemang samt kunna kommunicera matematiken korrekt. Eleverna måste bli medvetna om sitt eget lärande och aktivt delta på matematiklektionerna, vilket innebär att alltid vara beredd att delge sina tankar om det som undervisningen berör.

Det här sättet att undervisa på utmanar lärare att undervisa på ett sådant sätt som de varken fick vara med om själva när de själva gick i skolan men heller inte lärde sig på lärarhögskolan. Det får mig att reflektera över de långsiktiga effekterna av detta sätt att undervisa på kan ha på blivande lärare. Borde inte de elever som är med om denna undervisning, om de väljer läraryrket bli ännu duktigare lärare än lärare är idag?

För att gå djupare in i sociomatematiska normer och didaktiskt kontrakt tycker jag vi kan nämna att matematisk förståelse kan delas upp i procedurell förståelse och konceptuell förståelse, där en procedurell förståelse är att ha en kännedom om regler, algoritmer och procedurer för
att skriva symboler och dessutom ha kännedom om regler, algoritmer för att lösa matematikuppgifter. Om man bara besitter procedurell kunskap blir man tvungen att memorera vilka uppgifter en viss metod fungerar på och vilka den inte fungerar på. Det innebär alltså att man måste lära sig en ny metod för varje typ av uppgift. Procedurell kunskap är nödvändig men den konceptuella förståelsen är än mer väsentlig genom att den skapar relationerna mellan procedurerna (Skemp, 1978). Jag anser att vi alltså måste arbeta mot en mer konceptuell undervisning där förståelsen av procedurerna står i fokus.

Johan Sidevall (2015) menar att ju högre eleven kommit i skolsystemet desto fler procedurer har eleven behövt hålla reda på, och till sist har de blivit för många. Det skulle kunna beskriva elevers uttalanden om att det var mycket lättare i skolan i de yngre åldrarna. Utan ett tillräckligt nätverk av kunskap har inte eleven kunnat koppla procedurerna till varandra och matematiken har till sist kommit att framstå som obegriplig. 

Här följer några exempel på kommentarer som vi hört genom åren från elever och föräldrar i början av förändringsprocessen
–   Jag vill räkna i matteboken

-Min dotter tycker det blivit tråkigt

– Jag lär mig ingenting

-Varför ska vi prata om något som är fel?

– Jag vill inte samarbeta med honom

– Jag gav ju dig svaret, varför måste jag hitta på ännu en lösning?

-Jag räckte inte upp handen

–   Vad tråkigt detta är

–  Jag lär mig bara när jag jobbar själv

– Jag vet inte hur jag visste svaret. Jag bara vet.

-Varför vill du veta varför det svaret är fel. Vi vet ju vilket som är rätt.

Här kommer kommer kommentarer från eleverna efter en tid av förändring

– Jag har fått många nya strategier som jag inte hade innan av mina kompisar.

– Det är roligt och utmanande att arbeta med problemlösning

– Jag måste koncentrera mig på genomgångarna för jag kan när som helst få frågan och då vill jag veta vad vi pratar om.

– Det är bra att inte få välja vem man vill samarbeta med för då får man lära sig hur olika alla tänker.

-Maja har börjat prata mer med oss vad som händer i klassrummet och hur hon lär sig.

– Det är bra att vi pratar om det som är fel för då förstår jag bättre varför det rätta svaret är rätt.

– Innan skrev jag bara rätt svar nu måste jag visa mina lösningar och då tränar jag på att kommunicera.

– Innan hade jag ingen aning om vilka förmågor som man jobbade med i matematiken, nu vet jag vad jag måste träna på.




Prenumerera på nya blogginlägg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *